Inte alltid så lätt…

Det är inte alltid så lätt att vara liten i en värld där det jämförs hit och dit och låta sin spegelbild lysa av glädje. I mitt jobb träffar jag barn eller ungdomar som kommit i den åldern då man just jämför sig mycket med andra både när det gäller kläder, hur man ser ut och vilken telefon man har. I veckan var det ett par tjejer som hade bråkat varav en var mer ledsen än de andra. Jag pratade med henne och hon var först väldigt arg, sparkade i marken och sa att alla andra va idioter, att de betedde sig som kungar och ville aldrig vara med henne. Hon var arg på riktigt, men sen under tiden hon fick ur sig vissa saker lugnade hon sig. Vi gick in och pratade med den personen som hon var mest besviken på. Vi pratade och hon blev istället ledsen och tårarna rann. Hon berättade att hon kände att ingen ville vara med henne. Att den personen som hon själv ansåg vara sin bästa kompis hellre var med några andra. Jag försökte förklara för henne att det finns andra personer i skolan som du kan vara med och som du faktiskt är med ibland. Men hon ville inte lyssna på det utan det var endast denna personen som gällde. Vi pratade vidare om olika saker och vi hamnade till slut i att hon jämförde sig väldigt mycket med den här personen. Att hon var mycket bättre än henne och att hon brukade få beröm för att hon var duktig som t.ex. gjorde 3 mål på matchen, medan hon själv som var målvakt sällan fick någon beröm eftersom hon aldrig hade chansen att kunna göra mål. Det var alltid hennes bästa kompis man såg och inte hon som var i ”periferin”.

Jag själv blev väldigt ledsen inombords när jag hörde henne berätta om hur hon kände, men berömde henne för att hon kunde berätta och ville berätta hur hon kände. Jag förklarade givetvis att det inte är viktigt att vara den som får beröm från andra, att bli sedd för det man gör utan att det viktiga är vem man är inombords och att hon är precis så fantastisk som hon bara kan vara. En tydlig dålig självkänsla hade den här lilla personen. En dålig självkänsla som om den fortsätter vara dålig kan leda till större problem än detta.

Tyvärr tror jag att många som känner ungefär likadant som den här tjejen gjorde, sällan pratar om det. De förklarar kanske inte hur de känner eller har någon att säga det till. Någon som lyssnar och som kan läsa mellan raderna att ilskan och tårarna handlar om något annat än att de bara är arga på varandra. Det ligger ofta något annat bakom som sällan kommer fram för att tiden inte finns kanske varken i skolan eller i hemmet. ”Vi tar det sen”, eller ”nu säger ni förlåt till varandra så kan vi börja lektionen”, eller mamma ska bara fixa detta först”, ”det löser sig vännen”. Men det kanske inte alltid bara löser sig av sig självt. Fångar man upp en sådan här tjej och får henne till att på riktigt berätta vad hon känner och på något sätt hjälper henne sätta ord på det hon kanske inte riktigt förstår, tror jag det kan underlätta mycket. Sen skulle det också vara fantastiskt om alla kunde Mindful tapping och faktiskt gick in och tittade på varifrån de här känslorna och tankarna kommer ifrån, från första början, och transformerar dem så att de inte tar så stor plats längre.

Jag funderar också på vad det är som gör att det ofta blir såhär, att det är de som är ”duktiga” som får beröm och som syns? Varför glömmer man bort dem som faktiskt gör ett oerhört stort jobb bakom eller vid sidan om, men som kanske inte vågar synas i samma utsträckning eller inte ens får en möjlighet? Jag tycker det är väldigt viktigt att inte ge beröm till endast de som är ”bäst” eller ”duktiga”. Jag ser det dagligen och det är inte alltid så konstigt att det blir ett jämförande när man är i situationer som leder till det automatiskt.

Själv har jag också varit med om liknande saker som denna tjejen och det har vi säkert alla varit mer eller mindre. Funderar också på om hon ville vara med denna personen för att hon just är populär bland andra och får beröm? Är hon med henne av den anledningen och inte för att hon trivs ihop med henne? Frågorna kan bli många och det är ju bara personen i fråga som kan svara på det och berätta hur det känns och vad den upplever. Men viktigt att fundera över oavsett om man är vuxen eller barn är om man är vän med personer av andra anledningar än att man trivs ihop med dem? Och om jag inte trivs ihop med den eller dem vad är det då som gör att jag inte trivs med dem…är det mina egna demoner som spökar och sätter käppar i hjulet för mitt sätt att tänka och känna eller är det faktiskt så att den här personen inte är en ”bra person” att umgås med? För ens egna demoner kan verkligen göra att man inte ser klart och man blir istället ett offer och tycker synd om sig själv, vilket många gånger beror på saker som hänt tidigare i livet.

Hade den här tjejen i skolan varit starkare inombords, trott lite mer på sig själv hade hon automatiskt inte ens tänkt tanken att ingen ville vara med henne eller jämfört sig så mycket. Då hade hon förmodligen inte reagerat som hon gjorde och haft en oerhört stark rädsla över att bli lämnad ensam…för det var det som jag läste av mellan raderna. En stark rädsla som gör att hon behöver vara någon hon egentligen inte är för att hon ska passa in bland de populära. Var den rädslan kommer ifrån från början det kan jag bara spekulera om.

Låt din spegelbild lysa av glädje!

All kärlek/ Tina