Välkommen in!

Att ha en kropp som man inte gillar fullt ut tror jag alla känt någon gång. Alltid är det ”fel” på något, näsan, ögonbrynen, håret som ligger fel, brösten är för små eller för stora, rumpan putar, musklerna är för små osv. Ni vet vad jag menar. Det är en känsla som ingen trivs med. Det nöter lite inom en och man vill inget hellre än att få en ny näsa, nya bröst eller ny färg på håret för att det ska kännas bra inombords. Å när man väl får det så försvinner den jobbiga känslan och tankarna som automatiskt hoppar fram när man ser det man inte vill se.

Jag minns det som det va igår när jag för första gången blev sedd på riktigt och därmed fick en känsla av att vara nöjd med mig själv. Som enligt mig, just då, va på riktigt. Jag blev uppmärksammad, fick en kille och allt kändes just då plötsligt lite bättre än vad det gjort tidigare. 13 år gammal va jag och jag hade gått ner 10 kilo efter en längre tids sjukdom i influensa. Efter den dagen började det som kom att bli min värsta fiende. Kilona rasade en efter en och sen va jag fast i något som jag inte önskar någon levande varelse. En sjukdom som äter upp en inifrån. En sjukdom, för jag kallar det en sjukdom, som bryter ner både kropp och själ.

Det här är en blogg där jag kommer dela med mig av min resa. Mina egna erfarenheter kring anorexia, kroppsfixering och min väg till att återigen kunna ge kärlek till min egna kropp. För det är det, det handlar om. Att kunna älska sig själv igen. Kunna älska det man en gång hatat så mycket. Kunna känna kärlek till sig själv utan att man måste känna sig ”perfekt”.

Vägen dit kan se olika ut och det finns inga rätt eller fel. Det som betyder något är att man når vägen som leder en framåt och som får ens själ att återigen blomstra och lysa så som bara just du kan. Jag vill dela med mig av min väg och belysa något som jag idag tycker är oerhört viktigt, att just kunna älska sig själv inifrån och ut oavsett om rumpan hänger, näsan är sne eller att brösten hänger ner som skinnlappar. Vi blir inte andra personer för att brösten är uppumpade eller att näsan är perfekt. Vi är den samma och det är viktigt att kunna ”lära sig” leva med sig själv för den man är och bli medveten om vad som kan ligga bakom de tankar och känslor som kommer upp då man väljer att inte älska sig själv så som man är. När det blir för mycket eller när det blir en fixering. I halva mitt liv har jag låtit anorexian styra över mig, men nu är det nog. Nu ska kroppen få all den kärlek den förtjänar. För det är ju helt enkelt fantastiskt att vi ens föds, lever, har en kropp full av organ, celler, ben, vävnader där alla har sina speciella uppgifter. Klart den förtjänar att bli behandlad med respekt, det är den som gör att jag lever och utan den hade jag inte suttit här idag och skrivit. Så tacka kroppen för allt den gör för dig och välkommen in att ta del av det jag skriver i ”att bli vän med kroppen”! 😇

All kärlek / Tina