Hej!
Det har gått en hel höst, en hel vinter och till och med en hel vår sedan sist jag satt och skrev här. Tiden har sprungit iväg att jag valde att lyssna på min kropp där i september förra året. Jag tyckte helt enkelt inte det var kul att skriva längre, jag tyckte det tog mer energi än vad det gav. Så jag slutade skriva.
Där och då bestämde jag mig för att börja lyssna på mig själv lite mer och verkligen ta bort det som inte känns rätt för just mig, just nu i livet. Jag valde att lägga min tid och energi på annat som just då var viktigare.
Men nu längtade jag tillbaka litegrann och tänkte välkomna ett nytt ämne i min blogg. Ett ämne som egentligen hör ihop med kärlek till kroppen, om man väljer att se det på ett sådant sätt.
Jag välkomnar OCD och som det så fint heter, Obssesive compulsive disorder. En skön liten inkräktare som hör ihop med ätstörningar i allra högsta grad, eftersom de ingår i samma familj. Man kanske kan säga att OCD är huset och anorexia är endel av inredningen. Med det menar jag att min syn på det hela är att OCD kan uttrycka sig på olika sätt, inom olika områden, men att det är huset man måste komma åt för att kunna lägga det hela åt sidan. Delarna kan man kasta ut en och en, men det kommer förmodligen nya inredningsdetaljer hela tiden om man inte styr upp och river grunden.
Jag har bara de senaste veckorna insett att jag nog har kvar enhel del av huset och att det styr väldigt mycket mer än vad jag faktiskt trodde att det gjorde. Jag tänkte att nu är jag frisk från anorexia, eftersom den inte längre tar över mitt liv. Jag tänker inte på mat, jag motionerar inte för att bli smal och jag klarar av att vara utan motion en hel dag utan att få panik. Underbara framsteg jag gjort! MEN jag är ju fortfarande inte på benen. Det är fortfarande något som äter upp mig och tar all min kraft dagligen.
Jag började fundera på vad det är och givetvis kom jag på många yttre saker som jobb, sömn, småbarn, tidsbrist mm, vilket också tar mycket kraft. Det är sådant som var och varannan blir trött av emellanåt, då det kräver mer än vad det ger. Jag kände att det ändå är något mer.
Jag fick då av en händelse upp på olika plan att det är ju JAG SJÄLV som ställer till det för mig. Det är MITT EGNA sätt att vara, att se på mig själv och världen, att behandla mig själv på, som är en stor energitjuv i mitt liv. Man blir ju van vid sitt egna sätt att vara, och när saker man gör bl.a. handlar om välmening för andra, så tänker man inte direkt på att det har med OCD att göra. Men så visade det sig vara och jag är väldigt tacksam för att jag upptäckt detta och satt en stor stämpel på mig själv att NU ÄR DET NOG! Nu är det nog med att vara tvungen att göra saker på ett visst sätt, enbart för att uppfylla ett inre lugn inombords.
Å hur kan jag då jobba vidare med detta, hur kan jag få husets väggar att rasa, så att även inredningen kan slängas ut en efter en, utan att komma tillbaka?
Det återstår att se. Det är med stor rädsla jag kastar mig ut här och skriver om detta. Men jag tror starkt på att dessa ”sjukdomar”, sjukdomar som det faktiskt är, helst av allt vill bli gömda långt, långt där inne och att det är där de växer sig starkare och starkare. De sår nya frön inuti kroppen och tillslut är kroppen fylld av allt annat än vackra blommor. En kropp som det tar väldigt mycket energi ifrån för att få dessa blommor att vara vackra utåt sett, trots allt skräp inuti. Men jag och alla andra där ute som har någon form av OCD ÄR inte våra ”sjukdomar”. Det är symtom på något som inte står rätt till i kroppen, det är en obalans som någon gång skapats av t.ex. ett virus, en bakterie eller ett trauma. Det är inget som enligt mig kan botas med hjälp av sjukvårdens mediciner och samtal. Det är en sjukdom som kan lindras av sjukvårdens samtal och mediciner, men jobbet och lösningen ligger hos och inom individen själv.
Jag ser med rädsla fram emot min väg som jag nu möter. Jag vet inte vart den ska leda, jag vet inte hur den kommer se ut, jag vet inte vad resultatet kommer att bli. Jag vet bara att jag vill få tillbaka min energi ännu mer och ha ork till att jobba med det som är min ”grej” i livet, mitt syfte. Med eller utan min OCD i bagaget, det vet jag inte nu. Men en sak är säker och det är att jag inlett vägen mot att packa ner OCD:n i ryggsäcken och låta den stanna där tills jag själv tillåter den komma upp. Det är jag som ska styra rodret och inte OCD:n och den obalans den skapar i kroppen. Jag tackar ödmjukast för alla erfarenheter den ger mig och gett mig, men nu vill jag inte ha den sådär som en bakomliggande väldigt smart energitjuv mer. Någon som luras enormt mycket och får en att tro att saker MÅSTE vara på ett visst sätt eller göras på ett sätt för att världen inte ska gå under.
Jag tror nog att jag redan gjort den lite mindre genom att skriva om den här, göra den synlig för världen, kasta iväg skampåsen som är enormt stor och faktiskt älska min kropp ytterligare lite till. Älska mig själv för den jag är just nu och inte döma mig själv för den obalans jag har och de symtom som inryms i ordet och sjukdomen OCD.
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 