Vilja!

Hej alla ni som tycker det är kul och spännande att läsa vad jag skriver!

Ätstörningar, vad säger det er? Förmodligen olika för olika personer, men överlag skulle man kanske benämna det som en störd kroppsuppfattning med olika inriktningar mot att vägra intag av mat och/eller att utöva överdriven motion. Jaha, hur svårt kan det vara att bli av med då? Borde väl bara vara att skärpa till sig och börja äta eller helt enkelt sluta träna så mycket? Sluta kan ju vem som helst göra, bara man vill?!

Visst ligger det något i orden bara man vill, MEN resan dit, till viljan, är inte alltid så enkel som många tror.

För mig har det varit en väldigt lång resa som fortfarande inte är slut. Det har varit en kamp som jag inte tror någon som själv inte haft liknande problematik kan förstå. Precis som med alla andra saker, det är lättare att förstå på riktigt om man själv upplevt det.

Jag trodde t.ex. att jag förstod hur det är att ha barn när jag inte hade det…men så fel jag hade. Det är stor skillnad på att låna andras eller jobba med barn och att ha egna barn. Förståelsen för de föräldrar som lämnar sina gråtande barn på skola eller förskola…inte trodde jag det skulle vara så hjärtskärande som det är när jag är med om det själv.

En ätstörningsproblematik upptar hela ens vakna tid – det är som att ha ett extra jobb från morgon till kväll. Ett jobb som man till en början fullkomligt älskar och som får en att må helt perfekt, men som med tiden urlakar en och blir precis tvärtom.

Jag tror aldrig jag ångrat mig så mycket över något som jag idag gör att jag själv tillåtit det gå så långt som det gjorde och har gjort. Jag får idag ta konsekvenserna av mitt egna val att leva. Det är förvisso en sjukdom som på något sätt äter sig in i huvudet på en, så det känns som att man hellre tar livet av sig än att gå upp i vikt och äta mer eller sluta motionera. Men valet är ändå ens egna, valet att be om hjälp, valet att lyssna, valet att göra, valet att bryta ihop och säga ”nu orkar jag inte mer”! Riva muren som bygger sig högre och högre för varje dag som går i ätstörningarnas värld.

Men kanske måste det nå en viss gräns innan man inser, kanske måste kroppen komma i lite mer balans för att hjärnan ska hänga med på att ens förstå innebörden. Kanske är det meningen att vissa ska gå igenom det värre för att sedan blomma ut och hjälpa andra i samma situation, kanske är det någon mening med allt man går igenom?!

Jag tror det, att det finns en mening med allt och att kroppen inte kommer lyssna eller har en chans att lyssna så länge man väljer att lyssna på de negativa röster som härjar inombords, som det gör vid ätstörningsproblematik, och att kroppens låga energi och obalans gör att hjärnan inte fungerar som den ska, och därmed får svårt att hänga med på en förändring.

När man kommit en bra bit ut ur bubblan förstår man dock inte hur man kunde göra de valen man gjorde. Hur uppslukad jag själv varit.

Något jag däremot förstår är att om man vill bli frisk på riktigt, behöver man vara villig att göra det för sin egna skull och inte för någon annans. Jag behövde i alla fall känna det djupt inne i mig, att nu är det nog! Nu vill jag inte detta mer! Och det är efter det som den långa vägen över muren börjar. Muren som byggt sig så hög, så hög. Men med viljan i högsta hugg kommer muren besegras, rivas och sjunka till marken. Kroppen kommer minnas, men den kommer ha makten så länge du själv vill och bestämmer dig för att ha det!

Hjälp gärna de i din närhet som inte förmår att ännu kunna se eller förstår vad de faktiskt gör med sina kroppar och sin framtid. Våga prata om det på ett kärleksfullt och icke dömande sätt. Uttryck din oro om du har någon. Lyft personen bakom sjukdomen – ös kärlek över dem. Visa att du finns och att du lyssnar! Våga va obekväm! Upplys dem om fakta kring kropp och näring, om hur underbart bra det är att vara sig själv och inte jämföra sig med andra. Va din egna, bästa du för det finns ingen som är precis som du och du behövs precis så som du är, precis lika mycket som andra behövs för hur de är.

Låt det inte gå för långt så att när väl viljan finns, då orkar inte kroppen hänga med i samma takt som viljan. Reflektera över vad du gör med livet? Kanske svårt för en 13-14 åring, men hjälp dem upp på den väg som leder dem framåt, den väg där glädjen finns. För där glädje finns där har demonerna svårare att härja fritt!