Igår gick jag förbi en skolklass nere vid sjön. Solen strålade från en klarblå himmel och skratten avlöste varandra i en härlig melodi. Endel spelade fotboll, andra boccia eller kastade man frisbee. Allt såg så härligt ut.
Sen såg jag två killar komma springandes mot ett träd där det satt en ensam kille ihopsjunken mot stammen. ”Vill du vara med och leka” frågade den ena killen. Killen mot trädet svarade då nej, varpå den andra frågade om det hade hänt något. Han bröt då ihop och sa att han var ledsen för att han inte fick någon myskväll. Han grät jättemycket och det hördes att det var på riktigt.
Eftersom jag var ute med hunden stannade jag inte och såg hur allt slutade, men det jag vill påminna om är att det ofta inte är själva leken som kanske gör att barnet går ifrån och blir arg, ledsen eller besviken, utan att det blir den prick över i:et som gör att barnet inte orkar mer. Det blir för många saker som inte blir som hen har tänkt sig och framförallt hur viktigt det verkade vara för denna killen med en myskväll. Nu har jag ingen aning om vad den kvällen innefattar…kanske är det tv spel, två påsar chips och coca-cola på det…alltså inget jag förespråkar😉. Men det kan också vara en kväll där hela familjen sitter ner i lugn och ro i soffan och bara är med varandra. Sådant som barn uppskattar och mår väldigt bra av.
Oavsett, är det viktigt och särskilt om man jobbar inom barnomsorgen att man tänker på att orsaken till att Kalle bryter ihop kanske inte är för att han inte fick spela i samma lag som sin bästis. I stunden kan det tyckas se ut som det…men man har ingen aning om vad som i vissa fall egentligen kan ligga bakom. Vissa barn som utåt sett är tuffa och kaxiga till sättet, så mycket att man helst av allt skulle vilja vrida om öronen på dem, mår kanske inte alltid så bra inuti. De behöver den här myskvällen mer än andra som kanske inte är lika otrygga inombords. Önskar också att barn vågade berätta allt de tänker och känner…låta det få komma upp till ytan direkt och inte kapsla in det i kroppen. Både förståelsen ifrån andra som tyvärr inte alltid finns, skulle då kanske bli större och den som är ledsen skulle också må bättre. Det kan räcka gott med att någon bara lyssnar och förstår för att man ska må bättre och släppa något som är jobbigt. Att man inte är ensam i världen över att känna som man gör. Som barn tror jag nog att man tycker det. Att det finns personer där barn känner trygghet hos.
Vi påverkas av allt som är runtomkring oss, både på gott och ont! Bli lite mer uppmärksam, lyssna, läs mellan raderna på vad ditt eller andras barn försöker säga eller visa. Barn är specialister på att fånga upp allt som finns runtomkring dem och påverkas så mycket mer än vad man som vuxen tänker på i vardagen. Fråga dem hur deras dag har varit, om det hänt något eller om de vill berätta något annat. Ge dem den tiden och ge inte upp om de inte vill prata…gå till dig själv och tänk och känn hur du skulle vilja bli bemött. Barn är inte annorlunda än vad vi är, men de behöver många gånger få bekräftelse på att de finns, att det de säger är viktigt och att de är älskade för dem de är och inte för det de gör. ”Duktiga du som åt upp all maten på talltiken”…säger du någonsin det till en vuxen? Nej, förmodligen inte.
Fantastiskt att också se barn i 6-7 års åldern bry sig om varandra så som de gjorde och fråga hur det är…inte varje dag man ser det i dagens samhälle! Hade jag vetat att mitt barn hade haft sådana kompisar och vuxna personer runt sig hade jag känt mig supertrygg när jag själv inte kan vara närvarande.
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 