”Jag har hitintills ändrat mina mattider, jag gör inga sittups varje dag, jag har bytt från 10% ost till 17% ost och börjat äta lite frukt som mellanmål”.
Detta hade jag skrivit ner i min dagbok som jag hade för väldigt många år sedan. Jag blir idag arg och ledsen på mig själv att det va såhär jag levde då. Oerhört stora framsteg då, men när jag ser på det idag tycker jag det är katastrof. Men då var det en stor sak att ändra tiderna då jag skulle äta och ändra fetthalten på osten. Nu när jag är friskare i min hjärna än vad jag var där och då förstår jag inte riktigt hur jag överlevde eller hur uppslukad av tankar och känslor jag har varit. Jag kan tänka mig hur overkligt det måste kännas för en person som inte varit i närheten av en ätstörning att lyssna och försöka förstå hur den anorektiska personen har det.
Jag kan komma ihåg paniken och ångesten som infann sig när vanorna skulle brytas. De finns där idag också, men inte i samma proportion och styrka. Alla invanda mönster är jobbiga att bryta och det känns många gånger som en omöjlighet tills man lyckats. Men det går ju faktiskt att komma framåt. Man önskade, eller jag önskar att min resa inte hade behövt ta så lång tid eller att botten behövdes nås rejält innan man tar tag i det på riktigt. Men på något sätt känner jag att jag behöver göra det och att jag kanske är där nu. Att jag både vill och känner att för att det ska bli en långvarig och bestående förändring behöver mycket komma upp till ytan, även det som ligger djupast, längst ner i hålet. Jag vill komma åt roten till den onda och inte lägga på ett lager med isolering över hålet. Det är klart den enklaste vägen, men jag känner starkt att det inte är min väg just nu och denna gång. Det har varit min väg tidigare. Det har varit den vägen jag tagit hos psykologer, dietister och andra professioner jag träffat när jag mådde som sämst tidigare i livet.
När jag nu sitter och läser i alla mina anteckningar från den tiden så blir jag ännu mer säker på att jag inte vill vara den personen längre. Jag vill inte låta anorexin och dess tillbehör få ta överhand en enda dag till.
Jag vill inte om 20 år till sitta och läsa i mina gamla anteckningar från idag, att jag inte lyckades fullt ut eller att jag fortfarande inte kunde känna någon frihet kring mat, motion och utseende. Jag vill inte läsa som jag gjort idag att jag åt 1/2 tallrik fil med kellogs K till frukost, inget smör på mackan, mellanmål som bestod av enbart frukt, och middag på kvällen som bestod av 1/2 tallrik fil och två mackor med 4 % skinkost på. Fixeringen vid procenthalter och den styrda mängden av fil. Nej, aldrig mer vill jag komma dit.
Jag lider dock med personer som är där och som kanske inte vet vad de ska göra eller vart de kan vända sig för att få hjälp. Man blir verkligen uppslukad och det är oerhört viktigt att fånga upp en anorektiker när den väl är motiverad att vilja ändra på det den håller på med. För mig har de stunderna inte varit många.
För mig har psykologer och Bup inte heller hjälpt fullt ut, men det betyder inte att det inte kan hjälpa någon annan. Hade de hjälpt mig hade jag förmodligen inte utbildat mig till behandlingspedagog, till akupunktör inom den traditonella kinesiska medicinen, gått kurs i personlig utveckling, certifierat mig till Mindful tapper steg 2, jobbat som elevassistent och hjälpa andra barn/ungdomar som har det tufft. Allt har en mening. Men ibland undrar jag varför vägen dit ska vara så tuff, men det har nog sin mening det med. Jag följer nu vägen och ser vart den leder mig.
När man är i något finns det oftast inget slut, ingen utväg, utan det bara är såhär det får vara eller det är sådan här jag är. Men när man kommer utanför sin inrutade box och kommer en bit på vägen är man så glad att man ändå kämpade sig fram dit. Tvekar du på att förändra något du inte är nöjd med eller inte mår bra av, sluta med det direkt. Gör den förändring du vill göra. Kämpa och det kommer vara värt det i slutändan. Idag har jag verkligen konstaterat att jag är en bra bit på vägen när det gäller just anorexin och det är jag väldigt glad över. Nu handlar det mer om att kämpa med sviterna som flera års plågande och kämpande lett till. Så stoppa innan du kör slut på kroppen helt, lär dig lyssna och överskrid inte gränsen som jag gjort år ut och år in gång på gång. Det är absolut inte värt det!
Ha en fin dag!
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 