Hej!
Hoppas ni har sovit gott inatt, för det har jag gjort 3 nätter i rad nu. Helt underbart är det. Hoppas förändringen är här för att stanna.
Idag tänkte jag skriva lite om hur det känns att vara anorektiker. Hur livet ser ut och upplevs. För det är verkligen ett speciellt sätt att leva sitt liv på när man drabbats av denna sjukdom. Dagarna ser inte riktigt ut som de gör när man är ”fri” ifrån det.
När jag var som sjukast i äldre tonåren och framåt började jag alltid dagen med att titta rakt ner på magen för att se att den inte hade blivit större under natten. Titta igenom kroppen på ett ytligt sätt för att se eventuella valkar, och alltid hittade man några. Valkarna fanns givetvis inte där, men när man är anorektisk och riktigt sjuk ser man verkligen inte hur smal man egentligen är. Valkarna kan bli både påhittade och riktigt verkliga. Det är oerhört svårt att beskriva känslan man får och har. När man tittar sig i spegeln ser man bara att man är tjock och inte nöjd med sig själv. Man drivs av en rädsla och en kontroll som är extremt stark. Det känns som att hela världen rasar samman om känslan av tjockhet kommer när man vaknar, istället för känslan av att man är ok, vilket väldigt sällan hände.
Jag kommer inte riktigt ihåg om jag åt någon frukost hemma men antagligen gjorde jag det. Det är ett minne som är helt förträngt. Det jag kommer ihåg väldigt starkt är att jag sällan åt någon lunch i skolan utan jag gick istället ner till Konsum och köpte samma fralla och vatten varje dag. Jag kan fortfarande känna smaken av frallan i munnen och den underbara känslan som infann sig när jag fick äta den. Det var en sådan sak som jag tillät mig att äta. Det var liksom ok att göra det. Jag kommer ihåg hur jag skämdes varje gång jag gick och köpte den eftersom det var en kassörska där som alltid kollade lite extra på mig när jag kom i stort sett varje dag. Jag får fortfarande samma känsla när jag går till samma butik idag och hon fortfarande sitter i kassan. Undrat många gånger om hon känner igen mig, förmodligen gör hon det för det hade jag nog själv gjort om jag hade varit i hennes situation. Hon kanske tänkte tanken på att säga till mig, ifrågasätta varför jag såg ut som jag gjorde och alltid gick och köpte samma fralla? Jag vet inte alls, men hon sa ingenting i alla fall.
Dagen fortsätter sedan och då kommer den hemska ångesten som ett brev på posten. När man började närma sig hemmet och alla ”måsten” som jag givetvis själv hade satt upp ringde på dörren och stod i givakt såfort jag kom hem. Läxor skulle göras och läsas till perfektion. Jag nöjde mig inte förren jag kunde allting utantill. Jag skulle kunna rabbla flera sidor som ett rinnande vatten för att vara säker på att inte behöva göra bort mig. För det var så det kändes om jag inte kunde allt, om jag skulle råka svara fel eller om jag skulle få icke godkänt på ett prov. Vad skulle läraren säga? Samtidigt brottades jag med känslorna av att inte vilja vara bäst, det var något jag absolut inte ville. Jag ville inte höra kompisars glåpord om att man fått alla rätt, plugghäst, du tror att du är något. Så det var väldigt dubbla känslor inför att göra ett prov/uppgift jämfört med när man fick tillbaka den. Jag vågade sällan visa mina resultat, var jag tvungen höll kroppen på att gå igenom jorden av ångest för vad kompisarna skulle säga. Vill de fortfarande vara med mig nu?
Sen den dagliga motionen som också infann sig i schemat. Ofta sa jag att jag skulle gå ut och gå med hunden och det gjorde jag också långa rundor och ibland sprang vi. Ibland gick jag själv och under rundan var det inte bara höga knän som gällde utan armhävningar, sittups, upphopp och springa allt vad jag kan en bra bit. Allt för att plåga skiten ur mig så att jag kunde känna mig nöjd efteråt. Synd bara att den tillfredställande känslan endast infann sig en kort stund efteråt, för så var det, dag ut och dag in.
Jag kommer inte ihåg så mycket detaljer från denna tiden. Jag minns vissa saker väldigt väl och jag kan komma tillbaka till känslor, men jag minns inte exakt vad jag åt under en dag eller hur det var runtomkring mig. Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit för övriga familjemedlemmar. Sen tror jag att det inte var så vanligt när jag va i tonåren som det är idag. Det känns iallafall som att antalet personer som har en ätstörningsproblematik har ökat idag jämfört med då. Men det är bara en tanke jag har och ingen fakta. Sen har motionen alltid vart min största grej, jag kunde äta bara jag fick göra mig av med det jag hade stoppat i mig. Så kanske det har varit min ”räddning” genom åren eller kanske snarare något som gjorde att jag ändå kunde hålla på så länge som jag gjort. Inte ens när jag blev inlagd på sjukhus för att jag hade så dåligt blodvärde att jag höll på att dö, inte ens då förstod jag vad jag höll på med. Så då förstår ni kanske innebörden med att vara helt uppslukad av det anorektiska beteendet.
Att skriva ner allt detta och berätta vissa saker är inget jag är jättebekväm med. Men jag vet att det hjälper att prata om och sluta gömma sig bakom ”dåliga” beteenden. Det är först då som man på riktigt förstår, inser och kanske är mer än någonsin villig att vilja bryta mönster och förändra sig. Jag vill också dela med mig av mina tankar till andra som är i liknande situationer, men kanske inte kommit lika långt som jag. Jag önskar att jag hade haft någon tidigare i livet som varit i min situation, någon som förstod vad jag pratade om och vad jag gick igenom. Någon som kunde få mig att se annorlunda på saker, få mig att kunna se mig i spegeln utan att känna mig som fulast i hela världen, få mig att inse att det inte betyder något vad andra tycker om mig. Du ska vara dig själv och göra det som du mår bra av. Få mig att våga prata om det jag känner och tänker. Jag fann tillslut en sådan person, en person som dök upp i mitt liv under en utbildning för ca 8-9 år sedan. Jag glömmer aldrig det mötet och jag kommer alltid vara denna personen evigt tacksam för att hon såg mig just då! ❤
Dagarna är alltså fyllda av ångest, kontroll, rädsla, otillräcklighet, falskhet, jämförelse och mycket annat som är svårt att sätta ord på. Det är en hemsk sjukdom som jag önskar fick mer uppmärksamhet. Den smyger sig på och väldigt snabbt är man inne i något som är hundra gånger svårare att ta sig ur än vad det är att ta sig in i. När man är i det är man dessutom väldigt uppslukad av de känslor och tankar som kommer, det spelar ingen roll vad någon annan säger. Man tänker att de inte förstår någonting, man ser dem bara som fiender som vill styra över ens liv och göra så att man kommer må ännu sämre. För det är ju det man gör om man inte får göra det man vill, äta mindre och på olika sätt göra sig av med det man ätit. Man lyssnar inte, utan hittar istället på saker och ljuger om att man har ätit eller att man ska till en kompis, men istället går man ut och springer en runda.
Idag kämpar jag med att bryta alla dessa tankar, känslor och beteenden. Jag har kommit en lång bit på vägen jämfört med då. Det syns kanske inte heller lika mycket utåt sett idag vad man brottas med inombords. Det är väl det som bryter ner personer bit för bit om man inte tar tag i det som sker inombords. Man kan möta en person och tro att den mår hur bra som helst, men inuti kanske det skriker. Alla har vi våra ”problem” och jag tror inte det är någon som inte brottas med jobbiga tankar och känslor emellanåt. Jag har kommit dit jag är idag, med just mina tankar och känslor, med hjälp av både Mindful Tapping, healing och förståelse för hur kroppen hänger ihop med hjälp av den kinesiska medicinens tusenåriga kunskap. Det ena hjälper det andra och jag hade inte velat vara utan någon av de verktyg jag har eller personer i min omgivning som stöttar mig <3. Allt hänger ihop och de små delarna blir en helhet. En dag hoppas jag att jag kan skriva ett inlägg om hur det känns att vara helt fri, en dag med inre frihet från allt som har med styrda anorektiska tankar och känslor att göra. Jag är på god väg! Men en svag kropp känner också känslor och tankar mer än vad en stark kropp gör, så ibland kan det räcka att fokusera på att göra kroppen stark och balanserad och de jobbiga tankarna och känslorna försvinner och tar inte lika stor plats som de får i en svag kropp. Undra om den vanliga vården vid ätstörningsproblematik funderar i dessa banor? Om de går till botten med orsaken till varför man blivit sjuk?
Stor kram och all kärlek till er/ Tina
att bli vän med kroppen 