Att gå upp i vikt är som man kanske kan förstå vid anorexia det jobbigaste som finns. Det skriker inombords när man ställer sig på vågen. Vad ska den visa?
Ångesten är stor och rädslan sprider sig genom hela kroppen. Man både vill och inte vill veta vilka siffror vågen visar. Vill för att ha kontrollen, och inte för att det skapar enormt mycket rädsla och ångest om den skulle visa något som man inte gillar. Känslorna kan säkert vara liknande även fast man inte har en ätstörningsproblematik. Vikt är ofta ett väldigt känsligt ämne oavsett.
Jag brukar nu förtiden aldrig väga mig. Jag har mer eller mindre slängt ut vågen. Tidigare var vågen en måttstock på om jag kunde känna mig nöjd och glad. Var den under en viss siffra så var allt ok, men pressen, min egna press fanns alltid där i bakgrunden och man litade aldrig på att kroppen skulle hålla sin vikt utan kämpandet fortsatte – ”Tänk om…lika bra att ligga steget före så att det verkligen inte kommer inträffa”.
I veckan som gått gjorde jag det, jag vägde mig, vilket jag alltså inte gjort på länge. Jag va nyfiken på vad jag vägde och tog steget mot att kliva upp på min ”vän” vågen. Jag gjorde det för att jag ville veta, varför vet jag inte, men min kropp drog sig till vågen på något konstigt sätt och därför följde jag den känslan. När vågen visade 2 kg mer än sist jag vägde mig blev jag faktiskt lite stolt. Stolt för att jag vågade se siffrorna utan att få panik och stolt för att jag den senaste tiden kämpat för att få i mig mer mat och mer fett. Det blev lite som en belöning för det jag jobbat på konstigt nog.
2 kilon är inte så mycket heller och det är kilon som man kan gå upp och ner över en natt beroende på hur mkt man druckit och vilket tillstånd kroppen är i just när man väger sig. Men för mig tror jag att det nog är så att kroppen fått de där 2 extra kilona. Jag märker det på kläder om inte annat.
Det jobbigaste med allting, hela viktuppgånggrejen är att jag får ångest för vad andra personer ska tycka, vad ska de säga, kommer de fortfarande se mig som samma människa som innan? Blir arg på mig själv för att jag känner och tänker så. Det är självklart att det inte spelar någon roll vad andra tycker, det är ju jag som ska leva med mig själv och mår jag bra då är det lugnt. Det är det som är det viktigaste. Men även fast mitt medvetna jag känner så, är det något djupare som talar emot det.
Jag vet med hjälp av Mindful tapping vad som bl.a. ligger bakom dessa tankar och känslor, men har förmodligen inte jobbat tillräckligt mycket med det eftersom det fortfarande, om än mindre, triggar igång inom mig på ett negativt sätt och att jag har tankarna och känslorna om det. Det är fascinerande att personer man träffat tidigare i livet, som liten, kan få en sådan stor inverkan på kommande år och liv. En mening någon sagt vid ”fel” tillfälle, en känsla, en rädsla som uppkommit och kroppen frös liksom till is under händelsen och sedan gör kroppen allt för att inte komma i kontakt med det jobbiga igen. Tragiskt, men ändå så fascinerande att det fungerar så, att kroppen vet.
Jag är iallafall på rätt väg och för något år sedan trodde jag aldrig att jag skulle se 2 kilos uppgång som en fin belöning ;)! Livet förändras, jag som person förändras…du/ni kan också göra det bara ni vill, orkar och har tålamod med processen. Jag kan erkänna att jag flera gånger de senaste veckorna tänkt tanken att ge upp och att det inte går att förändra mig, men det gick! Nu fortsätter jag på resan som jag inte riktigt vet vart den slutar. Min högsta önskan för tillfället är att bli stark i kroppen igen och få den i balans. Finns inget jag ångrar så mycket som när man kört slut på sin kropp, vägen tillbaka är inte lika enkelt som vägen dit tyvärr.
Va rädda om er, acceptera livet som det är eller gör den där förändringen du länge känt inom dig och tänker på! Det är du, bara du som kan göra den! Ta steget och ge inte upp när belöningen inte kommer…jag va nära att göra det men sen kom den. Dock i en helt annan form än vad jag tänkt mig ;), men stolt är jag!
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 