Kärlek till barn

Hej och välkommen till denna fina dag! ❤

Fortfarande sjukstuga men kunde inte slita mig från att skriva lite ;). Men idag hoppar jag in med ett inlägg som handlar om något annat än det jag brukar skriva om, och det är kärleken till sina/sitt egna barn.

Jag tror inte det finns något så stort som det och något som betyder så oerhört mycket. Jag vet att jag är en väldigt känslosam person, men när det gäller kärleken till sina barn så är jag nog inte ensam om att vara känslosam.

Tittade på en film idag som handlade om hur ett barn i ca fem års åldern blir ”slängd” mellan sina biologiska, men skilda föräldrar. Jobbet var det som var viktigare i deras liv än själva barnet. Jag grät mig igenom halva filmen samtidigt som jag blev så arg. För hur kan man göra så, hur kan man rent ut sagt vara så egoistisk att man glömmer bort sitt barn framför jobbet. Är medveten om att det var en film, men tyvärr tror jag det existerar alltför mycket i dagens samhälle också.

Ville bara slå ett slag för alla de barn som lever och har det såhär och skicka ut en önskan till de högre makterna om att barn inte någonstans borde utsättas för något som inte får dem att känna sig trygga. Såg också för ett tag sedan programmet Tunnelbanan där det var en väldigt berusad mamma som hade sin son med sig i vagnen. Hon var så full satt hon inte ens kunde gå. Jag blir fullkomligt vansinnig på sådant. Tårarna rinner ner för kinderna när jag skriver om det. Det är ingen trygg plats eller trygg miljö för ett barn att vistas i. Jag skulle verkligen göra vad som helst för att rädda barn som lever i missbrukande familjer. Jag önskar att de hade stora murar runt sig som skyddade dem från att se, från att höra, från att känna rädsla, klump i magen, oro, vad kommer hända nästa gång mamma/pappa är full osv. Barn ska inte få växa upp så. Du ska inte som vuxen behöva fundera över varför hade jag det så?

Sen vet jag och jag har träffat och jobbat med barn till missbrukande föräldrar innan jag själv fick barn, (vilket nog var tur, för annars hade jag nog inte kunnat arbeta  professionellt med det), att de oavsett vad, så älskar man sina föräldrar…”men hon är ändå min mamma”. Jag glömmer det aldrig när han öppnade sig för mig och berättade hur han kände och de här orden, ”men hon är ändå min mamma” kom från hans mun.

Någonstans vänjer man sig nog som barn och tror lite att det är såhär livet ska vara, även fast det inte är tryggt, de vet ju förmodligen inget annat. Det blir en vardag för dem, som de inte kan ta sig ur fören det går riktigt illa. Men tror inte alltid det är lättare att komma till någon annan heller och där istället känna, iallafall till en början, en otrygghet och funderingar på hur är det hemma? Hur mår mamma, pappa? De berömda banden finns där mellan barn och förälder så starkt.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle kännas så när man själv blev förälder. Som ett band mellan oss som ingen kan ta oss ifrån. Ett överbeskyddande band där man inget hellre vill än att linda in dem i silkestråd som skyddar dem vart de än går.

Men så fungerar ju inte livet, det förstår ju alla, men i vissa situationer, i vissa familjer önskar man att man kunde slänga in ett silkeslakan till barnen och låta dem linda in sig i lite trygghet. Jag väljer ofta att inte gå in i sådana här känslor och tankar för det gör väldigt ont, men viktigt att belysa och vara medveten om att det existerar kanske bara runt hörnet.

Ge kärlek till barnen!

 

 

 

 

All kärlek/ Tina