God morgon onsdag! ❤
Redan onsdag igen och två dagar kvar till helgen. Igår va det riktigt härligt väder ute och man kunde känna den där underbara känslan som kommer när det börjar bli lite varmare i luften.
Idag tänkte jag skriva lite om hur man ständigt blir påmind om sitt hat mot sin kropp. Varje dag möter man någon som springer, någon som är ute och går med raska steg och svängande armar, någon som berättar att oj, vad mycket jag svettades igår på passet eller alla de gånger om dagen man ”bör” äta. Det är en ständig kamp ca 15 timmar per dag. Det blir som kugghjul som hakar fast i varandra som lägger sig lager på lager i långa kedjor. Tillslut är ångesten så stark att det känns som att man ska spricka. Det enda som kan få en lugn igen är när man gjort sitt ”pass” och gjort sig av med det man stoppat i sig.
För någon vecka sedan var jag på något märkligt sätt med om detta extra mycket. Personer som jag inte ens kände kom fram och sa att ”puh, nu har jag gått hela vägen ifrån Ica och hem igen”, ”jag stiger upp varje morgon kl. 05:00 för att hinna träna innan jobbet”, ”jag tränar minst 5 dagar i veckan”, ”nu måste jag sätta igång att träna för så här tjock kan jag inte vara”, ”oj det va värst va du var hungrig idag”. Allt kom på en och samma dag och det var liksom för mycket för att det skulle vara en normal, helt vanlig dag i mitt liv.
Varje gång jag hörde olika personer säga något högg det tag i kroppen på mig och ångesten gjorde sig påmind. Trots det valde jag att se det som en hjälp istället. Jag lever och tror nämligen på att ”det man fokuserar på växer” och att man får hjälp med det man behöver hjälp med. Jag vill ha hjälp med att ”bli av med” det anorektiska tankarna och beteendet ännu mer nu än vad jag någonsin tidigare velat. Jag fick alltså hjälp med det, men på ett sätt som jag kanske inte förväntade mig. I detta läge hade jag som sagt kunnat välja att gräva ner mig och se det som ”Ah, varför ska jag utsättas för detta igen och igen” , men det gjorde jag inte.
Vill man något måste man våga ta steget att utsätta sig för det trots att det är jobbigt. Man vet någonstans inuti, man känner ganska tydligt vad man borde göra eller utsätta sig för, men det är endel hinder som oftast står i vägen för att vägen dit ska vara enkel och snabb. Saker man kanske inte vågar, orkar eller vet hur man ska ta itu med eller titta på.
Jag kommer ihåg att jag va väldigt glad den dagen, glad över att jag inte påverkades så mycket av det dem sa. Jag kunde höra deras ord, men hantera det på ett mer säkert sätt. Jag kunde gå hem den dagen utan att ha i bakhuvudet att de här personerna har gjort detta, så då måste jag göra MINST lika mycket jag.
För så har det varit, en tävlan och jag skulle alltid gå ut som segrare ur den. Synd bara att jag inte insåg att jag var den största förloraren istället för vinnaren. Jag jämförde mig ständigt och tryckte alltid ner mig själv oavsett om andra kunde säga att jag var smal, att jag var söt, att jag inte behövde träna osv. Det blev en sjuklig jämförelse som inte hjälpte mig någonstans, utan snarare själpte mig genom att kompisar tillslut inte tyckte det var kul att umgås med mig, vilket jag idag mycket väl kan förstå. Det blev en sorts jobbig stämning, för alla visste, men sällan sa någon något. Det är svårt att ifrågasätta och särskilt när man är lite yngre. Då låtsas man hellre att det inte finns eller slutar man umgås för det är den enklaste vägen. Sen var jag nog inte rolig att umgås med heller, för det blir man inte. Tänket och känslor påminner en ständigt och som relativt ”nykter anorektiker” kan jag se det nu. Då såg man det inte, det fanns bara en sak som var viktig och det var att vara BÄST på att vara smal.
Sjukdomen och tankarna på kroppen finns med en överallt var man än är i vardagen. När man stöter på andras ord, när man ser andra göra, när man ska äta, när andra äter osv. Att ständigt bli påmind kräver styrka att ta sig igenom. Idag är jag tacksam för att jag utsätts för det och ser det som fantastiska övningstillfällen, även fast det inte alltid varit så eller är lätt att hantera. Men en dag kommer det att bli det!
Om du har något problem eller något som bekymrar dig, be om hjälp och var uppmärksam på vad som händer i din vardag. Stanna upp och våga se saker på ett annorlunda sätt. Världen är inte till för att du ska gå runt och må dåligt. Det är vad du gör livet till, vad du SER, som har en stor del i hur livet är och blir för dig. Lättare sagt än gjort, jag vet! Men valet är ändå ens egna…om jag vill välja att göra det eller inte. Om jag vill välja att hata eller välja att lära mig bli vän med kroppen.
Gör också saker för att du själv mår bra av det, på ett sunt sätt och inte för att du jämför dig med andra eller vill nå ett mål där smalast vinner. Lev sunt, det är det bästa tipset jag kan ge dig. Ångrar dagligen att anorexian fått ta så stor plats i mitt liv som den faktiskt har fått göra. Men anorexian är bara ett symtom på en inre fysisk och känslomässig obalans. Nu hoppas jag att jag får möjlighet och hjälp att lösa obalansen. För viljan finns där, starkare än någonsin. Att ständigt bli påmind ska inte längre få skapa oro, utan en glädje!
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 