Att vara i nuet och släppa tanken!

Att tänka och känna gör vi alla. Vissa tänker och känner mer, medan andra tänker och känner mindre. Vi känner och tänker på olika saker och har ett mönster av ett specifikt tänkande inom oss. Men är vi alla i nuet? Är vi i det som sker just nu runtomkring oss och även i oss större delen av dagen? Reflekterar vi kring det och känner efter hur kroppen faktiskt mår just nu?

Personligen vill jag säga att jag tänker och känner alldeles för mycket och är alltför sällan i nuet. Jag tänker ständigt och ligger alltid steget före oavsett om det handlar om att laga mat eller att förbereda en elev för kommande lektion. Jag har nämligen under 10 års tid jobbat med elever som har någon form av neuropsykiatrisk problematik. De behöver förberedas för kommande lektioner eller händelser för att de ska känna sig trygga, samt att man själv behöver ligga steget före vid eventuella konflikter både i klassrum och på raster. Man är ofta i tanken ”vad ska jag göra om detta händer” eller hur kan jag på bästa sätt hjälpa den här personen ut ur problemet? Man är på sin vakt för att hjälpa elever med det som de själva inte riktigt klarar av att hantera. Hålla koll på en elev men samtidigt ha ögon i nacken på några andra eller hinna med så mycket som möjligt samtidigt. Alltså inget jobb där man alltid kan befinna sig i nuet, att släppa tanken. Jag funderade nu i dagarna när jag legat hemma sjuk vad det egentligen är som gör att jag har så svårt att vara i just nuet och att jag alltid mer eller mindre rusar runt och ska hitta på saker att göra. Jag får verkligen anstränga mig till max trots att jag är medveten och har kunskap om hur man ska göra för att komma dit, till en vardag där man stannar upp och reflekterar över vad det är man håller på med.

För mig tror jag det är en kombination av att inte vilja vara i de tankar och känslor som faktiskt är i mig pga. min ätstörningsproblematik. Jag vill inte riktigt komma i kontakt med det jobbiga fullt ut. För oavsett var man befinner sig blir man påmind, antingen när man t.ex själv ska äta eller när någon annan äter. Istället förbereder jag mig med andra saker och planerar upp som ett schema i huvudet, precis som jag gör på jobbet. För det är ju i nuet som man är med sig själv, sitt äkta jag på något sätt. Det är då man stannar upp och är med sig själv och det är då tankar och känslor kan komma upp i ljuset. Samtidigt som att det är då, i nuet som inga känslor eller tankar kan styra beteendet dit de vill. Då är man bara i det som händer och sker. Alltså borde det vara en utmärkt kombination att vara i nuet, både för att komma i kontakt med sina tankar och känslor, men ändå inte låta dem få ta överhand. Det är så jag kan uppleva det i alla fall, att det blir lättare på något sätt att inte ständigt tänka, utan bara vara. Det blir lättare att acceptera att nu är det såhär. Jag kan få tankar om att jag är tjock och känslor av ångest i nuet för att man då stannar upp mer, men mitt fokus är i nuet och inte på de invanda mönstren.

Jag tror också att man flyr ifrån nuet för att det inte skapar någon trygghet eller kontroll. Det skapar trygghet och ett lugn med invanda mönster och rutiner. Sen gör det säkert inte det för alla, för vi är alla olika, men jag tror många lätt faller tillbaka till det som de brukar göra för att det just ger en inre trygghet. Man kastar sig inte ut och gör det man innerst inne borde göra för att det känns läskigt och det kan vara läskigt att vara i nuet också. För vem är jag utan alla mina mönster? I nuet kan ju vad som helst hända på något sätt, jag har inte riktigt kontroll över det, utan bara är i det.

Det har tagit tid för mig att inse vissa saker och endel har jag fortfarande inte insett inuti mig, även fast jag har kunskap om det och kan delge tips och råd till andra. Det tar tid att bli frisk igen påminde en kär vän mig om häromdagen. Det är inte gjort på några veckor, månader eller i vissa fall år. Man vill ju så gärna att det bara ska ske, att om man varit en ”duktig” elev ett tag ska få den där guldstjärnan som man så gärna längtar efter. Men livet är också till för att lära och det jag skriver här idag eller det du som läser detta tänker och känner idag kanske du skrattar åt om 5, 10 eller 20 år. Då har man förmodligen kommit en bit till på sin resa och ser saker ur andra perspektiv än vad man gör idag. Det jag med säkerhet vet kommer vara lika sant som det är idag är i alla fall att om man vill vara i nuet eller vill ha en förändring kommer den aldrig komma nerflygandes till dig i vardagsrummet. Det krävs arbete och i vissa fall väldigt hårt och envis arbete att ta sig dit man vill.

Med en ätstörningsproblematik så är det inte bara tankarna och känslorna man behöver jobba med, man behöver framför allt jobba med att få i sig stärkande näring till sin ofta utmärglade kropp och det kommer jag skriva mer om i kommande inlägg framöver.

Med denna text hoppas jag nu att jag inspirerat och påmint om hur viktigt det är att uppmärksamma om man är i nuet eller inte? Om man bara stimmar runt med flera saker samtidigt och aldrig stannar upp? Börja med att se hur du själv gör och undersök  hur det verkligen är? Tänk dig själv att dina ögon är en filmkamera som just NU ska spela in en film om det som händer och det som finns kring dig. Det är det enda du ser och kan tänka kring. Ändrar sig då ditt sätt att se på det du är i just nu, att det känns annorlunda på något sätt då är du förmodligen inte i nuet i vanliga fall. Stanna upp och gör så några gånger om dagen för att vila hjärnan lite. För det tar oerhört mycket energi att alltid vara i tankar eller känslor, ligga steget före, vara på sin vakt etc. Det är jag den förste att skriva under på. Energi som en kropp som plågat sig väldigt länge oftast inte har råd att göra sig av med. Stanna upp, se dig omkring, känn din kropp, gör en sak i taget och upplev det underbara nuet!

All kärlek/ Tina