Oskrivna blad blir vad livet gör dem till!

Jag blir väldigt ledsen när jag hör föräldrar säga följande till sina barn när de inte gör som föräldrarna vill. Det kan handla om påklädning eller något annat som föräldern vill men som inte barnet vill och därmed inte gör:

”Då lämnar jag dig”
”Men då går vi hem och har tråkigt istället då”

Varför skapa skuldkänslor hos barn som inte alls är gamla, men gamla nog för att förstå och påverkas. Jag förstår inte riktigt att man själv inte förstår att ”hota” inte gör att en människa växer och utvecklas. Jag kan till 100 % förstå att det inte är lätt alla gånger och att man inombords kan bli skogstokig på sina barn, men man får aldrig låta ilskan eller frustrationen gå ut över barnet. Förmodligen var denna mening som jag hörde en förälder säga till sitt barn, en mening som används ganska ofta, eftersom barnet tystnade direkt när föräldern sa ” då lämnar jag dig”. Den förstod vad det innebar att bli lämnad ensam. Hemsk!!! Vad tror ni det leder till när det här lilla hjärtat växer upp och blir vuxen? Skuldkänslor och en stor rädsla.

Anledningen till att jag skriver just om detta är för att jag vet att sådana här kommentarer som barn får höra kontinuerligt, oavsett om det är från föräldern eller någon annan i barnets liv, kan leda till större problem när de blir äldre där t.ex. ätstörningsproblematik kan vara ett. Ett beteende där man alltid ska vara duktig och ställa upp på vad andra vill för det är ju det man sänder ut när man säger så. Gör som jag vill annars kommer du bli ”straffad”. En otrygghet där man behöver hitta andra sätt att skapa trygghet på, som tyvärr ofta blir destruktiva. Givetvis måste man markera att vissa beteenden barn har inte alltid är ok, men det finns andra sätt att ta till än att straffa, hota och ge skuldkänslor.

Man kan istället förklara varför man behöver ta på sig kläderna, vad som händer med kroppen om den får gå ut i 10 minus grader utan varken en varm overall eller vantar. Eller låt dem upptäcka att det kanske inte va någon smart idé att gå ut utan skor när det är blött och kallt ute. Jag kan bli gråhårig flera gånger om dagen med min egna dotter som är i någon form av trotsålder, men jag tillåter mig aldrig att hota eller straffa henne för det. Skulle inte tänderna bli borstade fullt ut en kväll så blundar jag hellre än att bråka om det tills jag får min egna vilja igenom. Sen när hon kastar ut jord ifrån blomkrukorna ut i hela rummet har jag vissa gånger visat att jag blir arg och säger att blommorna vill ha sin egna jord eller tar vi fram dammsugarn och dammsuger upp det. Jag tror att barn ibland måste upptäcka vad som är ok och inte ok, hur det känns i fingrarna att ta i jorden och bara kasta den ut genom rummet. Visst hade det varit en härlig känsla att bara få göra det ibland, även om man är vuxen?

Förklara hur det känns för blommorna när de inte har någon jord för det är ju så det är, det är ren fakta. Men det är inte ren fakta att man får det tråkigt bara för att man vill gå hem istället för att gå ut och åka t.ex. pulka som mamma ville. Det är bara ett sätt att försöka få barnet att göra som man själv vill och inte låta dem själva få känna vad de vill. Hur kan den vuxna veta att barnet tycker det är tråkigare hemma just här och nu när han/hon inte ens frågar? Barnet kanske inte mådde bra just då eller hade varit ute halva dagen så den inte ville vara ute mer. Ibland vet säkert inte barn vad de vill heller och man får hjälpa dem på traven, men det tror jag man kan känna av och att man med tiden lär sig vad som är äkta och inte. I detta fallet var det solklart att barnet faktiskt uttryckte vad det ville och att förälderns bemötande mot barnet kunde varit annorlunda om den hade varit medveten om vad som kan hända genom detta sättet att agera.

För mig är det t.ex. extra jobbigt och utmanande att låta min egna dotter gå när vi är ute och går med hunden. Då kommer oftast tankar och känslor direkt som på autopilot att vi inte går tillräckligt snabbt eller förbränner det jag precis har ätit. Jag kan stå för det och se det, men jag låter det aldrig gå ut över henne. Hon känner säkert att jag ibland tycker det är jobbigt då jag inte lyckas ta tillbaka ångesten som kan komma, men jag går alltid in med en inställning innan promenaden att nu är det såhär och nu ska vi ha kul. Jag vill inte föra över mina egna dåliga invanda mönster på en levande varelse som jag älskar över allt annat. Jag vill få henne att utvecklas och bli så fantastisk bara hon kan bli, lära henne allt jag kan om livet och göra henne till en trygg person som har båda fötterna på jorden trots att det snurrar runtomkring en ibland. Det kommer jag inte lyckas med om jag för över mina egna dåliga vanor, straffar eller hotar eller inte lyssnar på vad det är hon har att säga.

Sen gör vi alla misstag och har extra dåliga dagar när man kanske kläcker ur sig något mindre bra, och det är helt normalt. Det är när det blir en vana, när man alltid tar till en viss fras eller ett visst beteende som man enligt mig är ute på hal is och kanske bör se över sitt agerande om man vill se sitt barn växa upp och bli en stark och trygg individ. För är det inte så, att det är det man vill? Och det är inte direkt så att barn själva kan få välja, de blir som omgivningen behandlar dem och de befinner sig i den omgivning de är födda i. Alltså inget medvetet eget val ifrån deras sida.

Om du läser detta inlägg fundera över om du själv har några fraser eller meningar du alltid tar till som kanske bör bytas ut? Försök i så fall hitta andra, variera dig, hota inte och lägg dina egna problem åt sidan när du umgås med barn. De är inte födda till denna jord för att behöva ta hand om dina bekymmer, ditt bagage. För det är det vi har i ryggsäcken som vi för över på dem som vi har i vår närhet. Det som sitter i ryggmärgen på oss sitter kvar där tills vi upptäcker det, blir medvetna och vill förändra det som man själv inte mår bra av. Vi sänder ut det vi bär på, på ett eller annat sätt oavsett om vi vill det eller inte. Vi kan inte dölja allt, för förr eller senare kommer det visa sig, men låt inte andra få ta del av din egna skit. Förmodligen skit du fått från din egna uppväxt och omgivning och som du på något sätt inte alltid kan rå för. Men som vuxen kan man ta ansvar och ifrågasätta sig själv och därmed förändra sådant man inte trivs med, bara man är villig till det. Det är vuxnas ansvar att sprida goda ringar på vattnet till barnen som växer upp.

Så vad står det skrivet i ditt blad genom åren och vad kan du göra för att förändra det som behöver förändras? Vad fyller du ditt blad med idag som du för vidare ut i din omgivning? Barn föds som oskrivna blad och låt deras blad fyllas med hjärtan, kärlek, skratt och empatisk gränssättning. Sen är det givetvis upp till var och en hur man väljer att ”uppfostra” sina barn, det lägger jag mig inte i, men jag kan inte blunda för min kunskap och egna erfarenheter och kan det få någon att börja tänka till, är det guld värt.