Att vara en legogubbe…

Godmorgon till denna lite grå, men ändå sköna söndag!

Ibland tänker jag ”tänk om man ändå vore en legogubbe”. En gubbe gjord av någon form av plast, iklädd samma kläder dag ut och dag in, samma frisyr, samma kroppsform och leende på läpparna. Hade inte livet varit så mycket enklare då? Det hade liksom inte gått att förändra sig, man va den man är skapt till att vara från början till slut. Man hade inte haft några känslor eller tankar som poppat upp i vissa situationer man hamnat i. Man hade inte behövt bekymra sig över hur man såg ut, om man skulle få bilringar på magen om man åt den där bakelsen som man så gärna ville ha eller skippade träningen för man helt enkelt inte orkade den dagen. Men tänk om det är så livet är egentligen? Kanske inte att man går runt i samma kläder dag ut och dag in, för då hade det nog börjat lukta lite illa om en tillslut ;-). Men att vi egentligen hade kunnat vara en förnimmelse av en legogubbe om vi bara hade velat. Om vi inte hade tagit vissa saker på så stort allvar som många gör idag. Att det inte hade varit viktigt för främst tonåringar att ha de senaste modetrenderna och känna att de inte är nöjda fullt ut fören de har det.

Alla har vi varit tonåringar eller hamnat i situationer där man känt att detta har behövts för att man ska känna att man duger, för att man ska må bra eller för att få hänga med de kompisar man vill hänga med. Känt känslan av att vilja ha något snyggt bara för att man vill känna sig lite fin och därmed lite bättre på något sätt. Jag säger inte att det är fel att känna att man vill klä upp sig, utan jag pratar om anledningen till varför man vill göra det. Är det för att andra ska tycka att jag är snygg och därmed gilla mig mer eller för att jag vill ge mitt ego en boost och därmed känna mig lite vackrare och mer betydelsefull än andra? Båda anledningarna leder bara till att man just gynnar fel sidan av en själv. En sida som inte direkt leder en framåt. En sida som kan leda till något som kan gå galet. Det ska istället vara kul att klä upp sig eller fixa till frisyren eller att motionera. Det ska vara en glädje i det och en känsla av att man tar hand om sig själv.

Jag tror att valet i livet är oerhört viktigt och något man själv kan välja. Man kan välja väg när man vill. Men när man är barn eller tonåring kan man behöva någon som hjälper en in på den vägen man vill gå. Man kan behöva en stark grund att stå på som inte påverkas av andra dominerande personer eller att personer man ser upp till ska betyda mer än en själv. Idag kan jag stundtals önska att tiden då man va tonåring och började upptäcka att kläder, utseende osv inte fanns, eller att alla då förvandlades till en legogubbe där man bara hade en sorts outfit att välja mellan.

Men hade man utan den tiden i livet kommit underfund med vem man är? För det man är med om, oavsett ålder, präglar en vare sig man vill det eller inte. Allt man gör, säger, känner och tänker och är med om skapar den man är. Å jag tror trots allt det är en fantastisk tid att gå igenom trots allt vad det innebär med förändring av kropp och allt annat. Man är med om vissa saker för att man ska upptäcka saker hos en själv som man kanske aldrig gjort annars. Man går igenom perioder i livet som känns mer eller mindre för jävliga, men som i slutändan trots allt visat sig bli bättre än vad man någonsin kunnat ana. Det som är meningen är meningen.

Att bli medveten om allt detta är nog det största steget och ett oerhört viktigt kliv för att förstå att man själv egentligen hela tiden väljer vem man vill vara och är. Det är hela tiden dina egna val som skapar det du är med om. En legogubbe hade förmodligen inte varit med om allt det du själv är med om i livet, så frågan är om tanken om att vara en legogubbe vissa stunder är en flykt ifrån det man egentligen borde ta sig igenom?

Fundera på och bli medveten om dina egna tankar och känslor… vare sig det handlar om legogubbar eller något annat!

All kärlek/ Tina