Äta och vila och guldstjärna på det!

Att bli vän med kroppen, sin alldeles egna finaste kropp, sitt huvud, sitt ansikte, sina ben, sin rumpa, sin mage och allt annat som hör den till, har en oerhört stor betydelse för hur du mår. Är du inte vän med dig själv kommer det påverka dig på många olika sätt, mer än vad du tror. Ofta är det olika tankar och känslor som kommer upp då man inte gillar något med sig själv. Men med den kinesiska kunskapen i bakfickan har jag mer och mer förstått och äntligen tagit in att känslor är en av de största orsakerna till obalanser i kroppen. De går rätt in på djupet och påverkar kroppens olika organ som sen skapar fysiska besvär eller problem i kroppen, och därmed påverkar ditt mående inte bara psykiskt utan också fysiskt. Det ena leder till det andra och tvärtom. Jag har länge haft kunskapen om det, men det har tagit tid att verkligen ta in det i mig själv.

För jag har precis så som det är, låtit anorexian stå i vägen för att fånga upp den tusenåriga visdomen inom den kinesiska medicinen. Man låter liksom den gå före ALLT. Det känns som att den blockerar hjärnan från att ta in något annat på riktigt. När jag skriver på riktigt menar jag på djupet, när man verkligen tar in det och lever därefter. När det inte finns något tvivel eller något annat som hindrar en. Demonerna har fått härja fritt och inte blivit tillräckligt ifrågasatta av mig själv. Det invanda beteendet och mönstrena blir ju efter en längre tid som en trygghet. Att släppa det är som att bryta sig loss ifrån sig själv, vilket inte alltid är en lätt match.

Som anorektiker plågar man också sig själv till det yttersta och det säger sig självt att det påverkar alla inre organ och hela balansen i kroppen. Ser man på det kinesiskt blir det som en ond spiral som inte går att bryta om man inte stärker kroppen inifrån. Hjärnan tänker inte klart när den är undernärd, när den inte får det den behöver, precis som att bilen inte kan köra en meter om den inte har någon bensin till motorn. Rädslorna, tvånget, oron och allt annat som hör till blir bara större och större ju mer man sänker sig och låter demonerna härja. Det blir som en ond cirkel där det enda botemedlet är äta och vila, precis det som man ABSOLUT inte vill göra. Äta för att ge kroppen bensin och vila för att inte göra sig av med bensinen, utan bygga upp reservaggregatet igen. För när man är slut i kroppen då har man tagit för mycket av den energi som man inte får ta av, den som man ska ha när man är 80-90 år gammal och vill leva några år till. Det är en kamp att ta sig dit, till att äta och vila, när man under halva sin livstid inte gjort annat än det motsatta. Jag har idag inte vunnit första ronden helt, men jag har gett mig in i leken och slåss för att bli vän med min kropp och övriga demoner som hör till. Kunskapen och verktygen har jag, men vad hjälper det att ha kunskap och verktyg om man inte lever efter den eller använder sig av dem.

För mig har det inte bara varit maten eller träningen som varit mina motståndare i ringen. Anorexia är ett sorts tvångsbeteende och tvång kan ge sig hän i olika uttryck…det är något man gör för att slippa komma i kontakt med något väldigt jobbigt inombords. Man gör allt för att inte komma nära det. Det är svårt att beskriva det med ord, men det känns som att man sugs in i något och lösningen för att komma därifrån är att göra det där som man enligt demonerna säger att man ska göra. De talar tydligt om att ”nehe du, tro inte att du kan ligga här i soffan och känna dig nöjd med det” eller ”du måste göra detta och detta för att lugnet ska infinna sig”. ”Städa hela huset, för du vet ju inte när det kan knacka på dörren och vad ska de då tycka om DIG,  om dammråttorna syns på golvet?”. Det är som att man blir styrd av någon annan än en själv fast det egentligen är en själv som gör det, som låter det få hålla på. En väldigt märklig sjukdom egentligen. För vem lever man egentligen? Sig själv eller andra? Betyder det så mycket att va omtyckt av andra? Så mycket att man kan ta död på sig själv för det? Det låter som att man hela tiden skyller på att det är andras fel att man är sjuk i anorexia eller andra tvångsbeteenden, men det är nog tvärtom, man skyller på sig själv, man är inte nöjd med sig själv. Man tror sig bli det bara jag blir lite smalare, bara jag har det mest städade huset i byn eller om jag har den brunaste brännan i stan eller får guldstjärna efter guldstjärna på proven. Något som man aldrig kommer bli nöjd med, för det som man själv tror, det existerar inte i VERKLIGHETEN. Det är inte andra som tycker, begär eller vill att jag ska vara sådan…inte hela tiden. Jag tror med all säkerhet till 100 % att det funnits någon gång och att man inte varit stark nog att säga ifrån. Men när man är 36 år gammal så är det mer ryggsäcken som gör sig påmind och inte NUET. Kommer senare skriva om hur jag själv gör och gjort för att plocka upp det som finns gömt i ryggsäcken och lägga det på plats där det hör hemma, inte i mig, utan utanför min kropp.

All kärlek/ Tina