Man kan ju fundera över hur man kan tycka att man är som vackrast när man egentligen är som hemskast…som ett skelett. 
Jag kan se tillbaka på kort på mig själv som är tagna för 20 år sedan och knappt vilja kolla på dem. Jag skäms på något sätt, hur kunde jag vilja se ut sån och hur kunde jag där tro att jag va tjock. För det gjorde jag. Fet som bara den tyckte jag att jag va när jag vägde 42 kilo. Äcklad av min egna kropp och fokus på att äta så lite fett som möjligt och göra mig av med det jag ätit i form av träning. Jag kunde springa hur långt som helst. Å det va inte bara vanlig löpning som stod på schemat utan jag skulle springa längst ut i väggrenen där det va lite högre gräs. Gräset fick jag inte nudda utan så höga knän som möjligt va målet. Jag sprang och jag sprang och nöjde mig inte förren jag va helt slut eller då jag nått målet som fanns inpräntat i min hjärna. Då kunde jag som först koppla av och känna mig lugn. Innan dess låg ångesten uppe i halsgropen och stack hela tiden.
Det va också vanligt att jag stannade och gjorde situps på vägen, för magen, det va alltid den som va i fokus. Den skulle bort, det skulle inte få finnas en knutta fett på den eller jag skulle inte kunna känna att den veckade sig när jag satt ner. Jag satte upp mål och målen blev värre och värre oavsett hur jag mådde i min kropp.
Inte en enda gång på flera år tänkte jag tanken på att ge min kropp lite kärlek. Jag va som uppslukad av en enda sak, att inte bli tjock och återfå den euforiska känslan som infann sig då jag varje dag nått mitt egna uppsatta mål för dagen. Sjukt, ja verkligen…men så va det i flera år. Jag tillät ingen hjälpa mig och jag smög med allt jag kunde och blev vansinnig om någon satte käppar i hjulet för mig. Jag såg bara mig själv och mitt mål. Man blir både väldigt egoistisk och falsk på samma gång. Man ser bara sig själv och man blir en mästare på att ljuga, i all fall om mat och träning. Jag ljög om att jag hade ätit eller att jag bara skulle gå ut en kort runda. Jag låste in mig på toaletten och gjorde sittups – minst 200 om dagen. Jag hittade vägar ur allt. Det viktigaste va att återfå känslan av lugn, och den kom endast då jag hade gjort allt det som jag va ”tvungen” att göra för att vara värd att få känna så.
Jag hade ingen förmåga att ge min kropp några fina ord, se den som något vackert. Säga till den ”You are awesome”. Det fanns inte i min värld just då. Att mäta midjan det va fokus och högsta prioritet.
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 