Satt igår kväll och funderade över vad jag gjort. Starta en blogg om att bli vän med mig själv, med min egna kropp och hela ”mej” som min 2 åriga dotter brukar säga. ❤ Vem vill läsa om mig och det som jag hatar mest av allt i hela världen, men även det jag idag brinner för. Men när jag tänker efter så tänker jag inte riktigt så nu. Hade det varit för några år sedan hade det inte kommit på frågan att ens nämna det vid namn, att skriva om sig själv och vad man själv tycker om olika saker, sin egna resa och allt som hör till. Att prata om vår fantastiska kropp på ett sätt som jag aldrig gjort innan.
Att prata om kroppen och dess tillbehör, är nämligen för en anorektiker bland det värsta som finns. Givetvis ser allas bild olika ut och man kan som anorektiker se olika på olika saker och tycka något är jobbigare än något annat. Men det man har gemensamt är den skeva uppfattningen av hur sin egna kropp ser ut. Det man ser när man tittar sig i spegeln är verkligen inte samma människa som omgivningen ser. Man ser bara hur stor man är, hur vissa delar som man ogillar mer, putar ut och är stora som berg. Hur äcklad man blir av det och utav sin egna kropp. Ibland vill man inte heller se, utan bara förnimma sin kropp på något märkligt sätt. Man vill inte se verkligheten, utan det är tankarna och känslorna som styr. Den ständiga kontrollen och kämpandet för att inte gå upp i vikt, för att inte känna den där hemska känslan som kommer då man tvingats äta farmors kaka som hon bakat ”bara för min skull” eller tvingats sitta på föreläsning en hel dag helt apropå, då man i huvudet planerat att springa 1 mil istället. Man lägger upp planer för hur dagen ska se ut och blir den inte som man tänkt sig, brister det och ångesten från helvetet kommer som ett brev på posten. Och att prata om kroppen väcker känslor, vilket jag också tror att det gör för många…man behöver inte vara en fullbordad anorektiker för att tycka det är jobbigt att prata om hur man ser ut.
Men varför är det då jobbigt att prata om något som bär upp hela vår existens? Något som gör att vi kan gå, ligga ner, springa? Något som gör att vi kan känna närhet med varandra? Något som har allt det där som gör att vi lever?
Ha en fin söndag!
All kärlek/ Tina
att bli vän med kroppen 